Människan är skapad av Gud, med sin egen natur och i Guds avbild. Människor står i relationellt förhållande till allt annat i skapelsen, och för att överleva på lång sikt måste vi soabadit – komma överens. Som människor har vi mycket makt, men vi är också underkastade en del av de fenomen vi är beroende av för att överleva. Solen ger oss liv men den kan också ta det ifrån oss, vädrets makter visar sin styrka och hotar med att straffa oss nu som vi över lång tid har misskött vår förvaltning av de godor som blev gett oss att vårda och leva av. Vår egen död, den måste vi också underkasta oss, den är i Guds förvaltning, utanför vår råderätt.

På jorden är vi en kort tid. Vi får vår del, mer än så ska vi inte ta. Vi ska också unna andra det som är deras del. Havet sin del, betelandet sin, insjön sin, renen sin och alla andra levande varelser ska få det som är deras del. Samisk berättartradition förutsätter en osynlig sfär och till den tillhörande fenomen som inte alltid är synliga för oss. Inte bara, men också därför, ska vi alltid vara försiktiga med vad vi tar, välsigna innan vi reser, komma ihåg att fråga om lov, städa efter oss så att vi lämnar platsen efter oss såsom den såg ut när vi kom och aldrig någonsin utsätta andra skapelser för lidande. Detta är naturligtvis ideal, men vad är väl ideal om inte något att sträcka sig efter. När vi överträder gränser kan vi bli varnade. Adam hade flera jordbarn än oss och några av dem blev osynliga, även om de ibland kan visa sig. De ser ut som oss, men skönhet är större, kläderna är vackrare och deras djur är fetare och finare, deras jojk ljuder bättre, också i våra öron. De finns över hela Sápmi och de har många namn. Ibland varnar de oss för farliga situationer, ibland ger de råd, ibland stör de oss i sömnen för att ge besked om att vi inte ska sova där, ibland verkar det som att de spelar oss ett spratt. När de talar med oss ska vi alltid lyssna, för det de säger är alltid sant. Tillsammans med oss över generationer, vi berättar om er om och om igen, så vi kan förstå, vad vi ska sträva efter. Om er och om berättelserna i Bibeln berättar vi så vi kommer ihåg, vad det betyder att vara människa.

I en bok som samlat sydsamiska äventyr[1] läser vi om en familj som flyttade med sin hjord till sommarbetet. De hade satt upp både gammer och gärden. I gärdet skulle renarna vara när de mjölkades. Så på natten var det mannens tur att vakta flocken, han fick då besök av en man med blå kläder. Han förstod det var en sajve, sajven bjöd mannen med hem till sig och tillbaka igen. Mannen accepterade. Sajven tog honom på ryggen och de försvann ned i en källa i närheten. Mannen blev bjuden på mat och denna måste han sätta korsets tecken på för att kunna äta. Mannen blev uppmanad av Sajva att flytta gärdet då det var placerat rätt över dem, och de därmed fick avföring rätt ned på sig. Om han inte gjorde det skulle detta vålla renflocken stor skada, men om han följde deras råd lovade de honom lycka med renhjorden. Mannen svarade att han skulle göra så. Så fick han en liten summa pengar för besväret, dessa fick också korsets tecken på sig. De for så tillbaka genom källan och mannen undrade sig över, att han inte blev blöt. Gärdet blev flyttat med hjälp av en gemensam insats av hela familjen. Hjorden växte allt eftersom tiden gick och mannen glömde aldrig mötet vid källan. 

[   ]

[ Jesus sa, det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig. Vem ska rättleda mig om Adams osynliga barn inte längre kan påminna oss om vart gränsen går när vi tagit för stor plats, när vi inte plockat upp efter oss, när vi tar det som inte var vårt att ta, bara för att vi kan. I klimataktionen läser vi att kortsiktigt intresse för välstånd och växt inte ger oss någon rätt att frånröva andra arter deras livsgrundlag. När människorna fortfarande var mycket ute och levde nära sina djur och marker var det lättare att få råd och höra vad våra medförvaltare som funnits längre än oss gav för råd. Till skillnad från vädret valde och väljer de ibland att ge sig tillkänna, utan att vi alltid förstår varför. Nu straffar vädret oss, vädret, vinden och havet frågar inte om vi skulle kunna flytta på vårt gärde. Istället för att skänka marken lite av det vi hade med oss att dricka, ser vi på vår jord som en resurs ta av, inte som en av Gud given gåva som vi tillsammans med alla andra skapelser ska förvalta. Vem är jag som människa om jag inte längre behöver ta hänsyn till mer än det jag kan se helt fysiskt rakt framför mig? Vem är jag när ja inte ens längre underkastar mig när vädret visar sin makt över oss? Vem är jag när jag inte längre ska lyssna till berättelser som man berättat i hundravis av år, om sajva och om Jesus? Är jag då en omättlig Stallo, på ständig jakt efter materiella rikedomar? En sådan som till och med äter människobarn? ]

[   ]

[    ]

[   ]

[ [1] Birkeland, Kirsti (1986) Staloer tror at månen er et bål, Oslo: J.W. Cappelens forlag  ]